Jo, man talar sanning, dvs. man är ärlig. Men tänk om man inte vet vad man känner då? Man ska såklart säga som det är. Vad annars?

Varför är jag så patetisk?

Varför ljuger jag så j'vla mycket? Vad är det för fel på mig egentligen? Jag vill ju inte ljuga, varför gör jag det då? För att det är mycket enklare så kanske. Men vafan, jag måste skärpa mig och börja bete mig mot andra som jag vill att andra ska vara mot mig. Eller hur är det man säger? Jag säger att han bara tänker på sig själv, men vad fan gör jag då?

Shit..jag vill bara må bra. Varför ska det vara så himla svårt att bli lycklig!? Han är jämt på mig om allting, jag vet att jag inte borde skylla ifrån mig. Men faktum är att jag inte är helt säker på själv om jag ljuger eller inte. Ojojoj, vad svårt det här måste bli då. Suck. Det va inte kul alls :"(

Kanske talar jag sanning..Kanske vet jag inte riktigt vad jag gör längre. Mina känslor..dom är liksom så främmande för mig..Vad ska jag ta mig till?

Just nu lyssnar jag på Amy Diamonds "It can only get better". Den ger mig lite hopp, men vad händer när jag stänger av musiken? Stänger av datorn och allt blir som förut. Lyckligtvis har jag nåt annat, nåt som får mig att vilja leva vidare. Eller inte bara nåt. Det är en hel den här i livet som gör mig lycklig, fast jag inte alltid känner det inombords. Jag vill att du ska vara lycklig med mig, älskling (?), Jag tycker om dig väldigt mycket, men jag kan inte svara på dina frågor. Du måste ju förstå, att till slut svarar jag vad som helst, för jag vill bara slippa undan. Komma bort från all press. Och jag vet inte vilken annan väg jag ska ta :"( Och jag tror inte att du vet det heller.

Här är texten till låten. Den är slut nu, och jag kan ju säga att den gav inte mycket. Ska lyssna en gång till om jag orkar.

Let the sun refuse to shine
It won't be long before the days are brighter
If every step's an uphill climb
Carry on until they feel much lighter

For all the clouds up in the sky
For all the teardrops in our eyes

It can get only get better
Be still my heart
It can only get better
We've come this far
It can only get better

I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

If he should ever come our way
Dry the tears and look somewhere above him
Might be easier to say than to do
But just pretend that you no longer love him

When your back's against the ropes
When you miss someone the most

It can get only get better
Be still my heart
It can only get better
We've come this far
It can only get better

I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

Jag vill att han ska sluta. Sluta göra mig ledsen. Nu kanske ni tänker såhär; skärp dej. Väx upp! Gör nåt åt det istället för att gnälla! Jag skriver för att jag behöver det. Jag behöver det, fattar ni? Jag skriver det här för mig, inte för nån annan. Ni behöver inte läsa. Och ni behöver inte kommentera. Låt mig bara få skriva om mitt liv! Även fast jag delvis hatar det just nu. Eller nej, jag hatar det inte. Jag gillar mig själv. Men jag tycker inte alltid att jag handlar rätt. Men jag tycker inte heller att han ska göra såhär mot mig. Jag ville ha barn med honom. Det vill jag nog fortfarande. Jag vill kunna säga "Jag älskar dej" utan att behöva ångra det dagen efter :"(

Varför är det så svårt att älska nån?

Du, jag älskar dej och jag tror att jag behöver dig. Ibland har vi så kul tillsammans. Ibland gör du mitt liv till ett helvete. Ibland vill jag bara hata dej, men kan jag det? Du är ju så snäll, men visa det också! Visa att du bryr dej om mig. För det är svårt att bry sig mest om dej nu när mitt hjärta håller på att gå sönder. Eller jag vet inte riktigt vad som håller på att hända med det. Med mig. Jag vet bara att jag inte mår bra av det här. Och ibland skäms jag för att det har blivit såhär. :"(

Sluta! Låt mig va! :"(

Jag vill sparka, skrika, slå. Men jag kanske bara är dum, för man får inte göra så. Inte mot nån som man älskar. Men älskar jag honom? Ja, det känns så. Men jag vill sparka, skrika slå. Samtidigt vill jag säga "Jag älskar dej". För jag gör väl det?

Hejdå :"(

Jag ville och jag ville inte. Han tjatade, jag visste inte vad jag kände eller vad jag ville. Jag gjorde det kanske bara för att allt skulle bli bra. Fattar ni, jag ville bara inte gråta! Jag ville inte gråta för jag gick sönder av det.

Han tjatade och han ville. Och jag ville inte att helgen skulle bli förstörd. Så jag gick med på det. Jag ville nog egentligen inte ligga där i sängen. Naken. Naken och det var inte det här jag ville! Men det kunde ju inte han veta. Eller kunde han? Borde han inte ha förstått, fast jag inte sa nej? Ibland tänker jag att kanske skulle allt vara bättre om inga ord fanns? Men nej, det skulle det nog inte. Det skulle bli rätt tyst och..ensamt? Mabye, mabye not..

Hur som helst, när vi höll på..jag tyckte ju om det. Men njöt jag? För ögonblicket, kanske, men den där situationen ville jag aldrig hamna i. Jag ville nog inte det. jag ville att allt skulle bli bättre, så att vi bara fick leva sen..Jag ville bara sitta i soffan på hans rum, med kläderna på och andas och inte gråta. varför måste jag alltid gråta? :"(

Och jag har aldrig gråtit så mkt som jag gjorde sen! Jag blev nästan rädd, var det här jag? Och jag kunde inte sluta. Det var så svårt att sluta. Och han tröstade mig, eller ja, tror han försökte iaf? Men ångrade han sig verkligen? Han tjatar ju nu också, efter att det där hände. Förstår han hur det där har påverkat mig? Eller, jag tänker inte på det. Det gör jag faktiskt inte. Fattar inte varför? Jag vet inte ens vad det var som hände. Finns det nåt ord man kan sätta på det som hände?

Utbildning. tja..ja vet inte, eller jo förrästen, jag vet! Som fan att jag vet! Ojojoj..jag visste visst :) Är kanske lite seg idag, puh..Ok, då börjar jag da. Utbildning är viktigt, men inte livsviktigt. Det är ju upp till dig att avgöra, men i det här blogginlägget kommer ja säga vad jag tycker och tänker. Nåt emot det? nej, tänkte väl..

Jag tycker att det är viktigt att gå i skolan så man kan få ett jobb som man vill ha sen. Till exempel om man vill bli läkare och rädda livet på människor, då måste man få j'vligt höga betyg och så. Men det är det väl värt, sen när man är den där läkaren som man ville vara, eh..och får allt beröm? Nja, inte direkt det jag tänke på. Inte jag iaf. men det finns ju dom som bara gör det för pengarna. Suck. Låt dom hålla på da, låt dom va som dom e!

Kompisar..? ja va fan! kompisar och familj är typ viktigast, men familj kommer jag till sen. Och det här med kärlek, det passar liksom lite hit..ja, tyck vad ni vill, men det är min åsikt. Kompisar och kärle hör absolut ihop! Utan kärlek, inga vänner. Inga äkta iaf fall..:"( Och såna falska ska du passa dej för..de äter upp dig inifrån snart =P Jo ,men det e sant. Och snart är du helt och håller ensam..så så går det! #Snyft#

Det finns olika sorters kärlek. Usch, när jag säger "sorter" låter det ju typ som..glass, eller nåt! Kärlek är så mkt mer än så. Kärlek kan svida, kärlek kan brännas. Kärlek kan också vara..alldeles alldeles (som Askungen sa), UNDERBART! Jag har varit med om alla dessa, tror jag), det har nog alla..

Familjen är lika viktig som vännerna, det finns inget av dessa som är viktigare än den andra. Det anser jag! Ibland känns vännerna MYCKET MYCKET viktigare. Så är det för mej också. Det får vara så. Ibland är det så. Låt det bara va..

Så, nu har jag sagt vad jag tycker. Det blev ett LÅNGT inlägg. Suck. Måste vila..